När man tänker tillbaka på när vi fick vår lilla ängel så inser man hur mycket som har hänt. Vilka framsteg vi har gjort. Och vad mycket man har lärt sig, både om Marley och om sig själv.
I början handlade disciplinen mest om att få honom rumsren, vardagstricks som sitt och ligg, gå i koppel och lära sig ordet Nej. Stadsträning och att trivas med andra människor och hundar. Åka tunnelbana. osv..
Att få honom rumsren tog ett bra tag. Längre än vad jag hade trott. Men om det beror på Marley eller mig är frågan. Det tog ett tag (en resa till Gotland där jag och marley fick bo ensamma utan rinnande vatten och el) innan vi lärde oss att läsa varandras signaler. Att när han skäller och hoppar runt så betyder det inte alltid "Lek med mig" utan ibland "Jag måste ut!" osv... Jag kan verkligen säga att jag blivit mycket mer lyhörd!
Innan jag lärde mig läsa hans signaler så drabbades jag av en sorts "baby-blues" (puppy-blues?). Grät hela tiden, var ständigt stressad och visste inte hur jag skulle bete mig. Frustrerad, kände mig otillräcklig. Samtidigt som jag älskade honom så högt så kunde jag inte riktigt ta honom till mig. Det var ytterligare en sak som Gotlandresan hjälpe mig med. Och alla goda vänner som med tips och pepp förklarar det jag redan vorde vetat: Man behöver inte kunna allt från början och ingen är perfekt.
Idag har vi ett fint förhållande - vi läser fortfarande varandra fel och jag drabbas fortfarande av de överväldigande känslorna av otillräcklighet.
Men kärleken bara växer och växer:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar